Välkomna kära besökare.

Centrala Hisingen omfattar från öster räknat stadsdelarna Brämaregården, Kvillebäcken, Kyrkbyn, Rambergsstaden och Tolered och motsvarar den del av ön som har tydligast koppling till Göteborgs stadskärna söder om älven. Det är en miljö framväxt successivt sedan forntiden, via industrialiseringen på 1800- och 1900-talen, till en modern stadsmiljö med flera större bostadsområden från efterkrigstiden. Miljön är cirka 4 x 3 kilometer stor och ligger strax norr om de tidigare varvs- och industriområdena närmast Göta Älv, dominerad av en storskalig infrastruktur med många större trafikplatser och industrimiljöer, samt däremellan tät, varierad bebyggelse. Fasta förbindelser med centrala Göteborg är Götaälvbron, byggd 1939, knappt en kilometer öst om Brämaregården och Älvsborgsbron, byggd 1967, nära Kyrkbyn. Vid senaste årsskiftet uppgick befolkningen inom Centrala Hisingen till ca 30 000 personer.

Landskapet karaktäriseras av svagt kuperad terräng med skogsklädda höjder mellan bostadsbebyggelsen, såsom Slätta damm i norr och Ramberget i söder, vilka fungerar som friluftsområden. Kvillebäcken är utloppet för ån Kvillen - en tidigare betydelsefull kommunikationsled mellan Götaälv och Nordre älv. Idag är dett inte längre lika framträdande i stadsbilden. Trafiksystemet, liksom kollektivtrafiken utgår i hög grad från Götaälvbron. Spårvagnar trafikerar bron och vidare längs trafikleden Hjalmar Brantingsgatan mot Biskopsgården. Hjalmar Brantingsgatan går som ett centralt stråk genom denna miljö i öst-västlig riktning.

Trots att Centrala Hisingen ligger endast 1.5 km från Göteborgs stadskärna, har dess stadsutbyggnad skett relativt självständigt. Hisingen blev inkorporerat med staden i sin helhet först 1967. De fem stadsdelarna inom Centrala Hisingen ingick tidigare i Lundby socken och införlivades med Göteborg 1906. Fram till 1200-talets mitt var Lundby norskt, men blev därefter en del av det så kallade Svenska Hisingen. Kvillebäcken utgjorde en del av gränsen mot Norge. Byn kring Lundby medeltida kyrka blev centrum och var den största byn i länet på 1700-talet. Delar av byn är bevarad och har gett namn åt stadsdelen Kyrkbyn. Under senare delen av 1800-talet skedde en ökad industrialisering av Hisingen, med bland annat fartygsvarv längs älvstranden och fabriker vid Kvillebäckens mynning. Detta innebar en ökad utbyggnad av bostäder, särskilt i Kyrkbyn och nära bäcken. Albert Lilienberg gjorde Brämaregårdens stadsplan 1917 med slutna kvarter och Kvilletorget som utformades enligt trädgårdsplansidealet. Under början av 1900-talet fortsatte industrietableringen med bland annat Volvo och SKF och kommunikationerna förbättrades.

1874 byggdes en svängbro mellan fastlandet och bäckmynningen. Järnväg drogs till hamnar och industriområden under 1920-talet, samtidigt som flertalet färjelinjer trafikerade över älven, vilket skett sedan 1600-talet.

Utbyggnaden av Centrala Hisingen fortskred med en blomstring under 1940-talet som följdes naturligt av allt storskaligare bebyggelse. De tre större elementhusområden som uppfördes med hjälp av mobilkranar har bland annat frilagd ballast i fasaden. Gult tegel är också ett vanligt fasadmaterial från perioden. Hus som hade puts eller eternit ursprungligen har oftast senare i isoleringssyfte klätts in med plåt. Kopparplåt, även korrugerad, av varierande omfattning är relativt vanligt förekommande på fasader. Stadsplanechef Koj Jonsson och arkitekten Nadja Willing inrättade 1957 planen för området i Kvillebäcken där Bjurslättshemmet ligger. Torild Ekberg bidrog till planen för området vid Wieselgrensplatsen 1955. Koj Jonsson och Folke Björck gjorde även planen för Brämaregården i början av 1960-talet. Stadsplanen för Botellet i Rambergsstaden är gjord av Folke Skughall och Lennart Tropp 1970. Husen ritades av Nils Einar Eriksson. Andra kända arkitekter som verkat i denna miljö är Sven Brolid, Jan Wallinder, Bo Cederlöf, Poul Hultberg, Arne Nygård, Lund och Valentin samt Johannes Olivegren. För miljöns övergripande planering, exempelvis infrastruktur, svarade först Uno Åhrén och senare Tage William-Olsson.

Bostadsbebyggelsen är mycket blandad vad gäller hustyper, storlek och ålder. I alla stadsdelarna finns villor och lamellhus från 1930-40-talen. Bland flerbostadshusen är två rum och kök är den vanligaste lägenhetsstorleken och allmännyttan den största ägaren. Av samtliga hustyper ägs däremot det mesta av enskilda ägare. Varje stadsdel har något slags centrum, av större eller mindre omfång. Brämaregården har i de gamla industrikvarteren i öst även bebyggelse från decennierna kring 1900. Det finns en centralt belägen storskalig bebyggelse med lamell-, skiv- och punkthus från ca 1958 till 1965. Här är också Lundby Centrum beläget, Wieselgrensplatsen, byggt 1958-65. Runt 1975 skedde nybyggnad i landshövdingehusstil efter rivningar vid Kvilletorget.

Kvillebäcken har företrädesvis småhus av alla typer från hela 1950-talet. Där finns också ett sjukhem byggt 1963 med arbetsbostäder. I Rambergsstaden finns fritidsanläggningar med Lundbybadet och Rambergsvallen och i dess närhet Lundby gymnasium från 1956, samt Bostadshotellet från 1972 i anslutning till Volvo Lastvagnar. Kyrkbyn byggdes ut under tidigt 1950-tal med småhus och lamellhusbebyggelse i grannskapsenhet kring det stora Kyrkbytorget. Flerbostadshus och Jättestensskolan tillkom i väst 1955-60. Tolered har storskaliga lamellhusområden från tidigt 1950-tal kring Björlandavägen. Bjurslättstorget är en sluten miljö som signaleras av ett ensamt punkthus. Låga punkthus finns i närheten, samt ett elementbyggt hyreshusområde byggt 1960 och kyrka från 1961. Söderut dominerar småhusområden.